💙

  

Annonser

Sorg

Det gör så ont i mig att skriva detta, tårarna bara rinner…känns som att det inte kan vara sant, men det är vår verklighet nu och vi måste leva med smärtan.

På morgonen måndagen den 27 juli förlorade vi vårt lilla hjärta i vecka 17 (16+3). Det var en liten pojke, vår lilla son som aldrig fick leva mer än några månader i min mage. Det gör så ont..

Upp och ner

Jag kunde väl aldrig ana att det skulle vara såhär svårt, jobbigt och oroligt att vara gravid. När man kämpar tror man att så fort plusset kommer så blir allt automatiskt solsken och allt kommer bli bra, men för mig har det i alla fall inte varit så..

I helgen som varit hade jag väldigt ont, mer än den vanliga växtvärken som kan komma och gå lite. Det gjorde ont i ryggen, livmodern och strålade ner i benen samtidigt. Försökte intala mig själv att bebisen hade en riktig tillväxtperiod men det kändes inte alls bra. 

På måndagmorgonen när jag gick upp och skulle kissa rann det rött blod tillsammans med långa slemtrådar som hängde ner…panik. Istället för att åka till jobbet blev det gynakuten. Kände mig helt uppgiven och grät, vi fick komma in och vänta i ett vilorum istället för väntrummet så att jag kunde ligga ner. Jag vågade nästan inte röra mig för det kändes som att allt skulle komma ut om jag krystade till, det gjorde så ont. 

Ultraljudet hos läkaren visade ett levande foster…jag trodde knappt att det var sant. Blödningen verkade komma från moderkakan som ligger kant i kant med ”utgången”. Det fanns också en blodansamling i livmodern på ca 1,5 x 2 cm. Jag blev inlagd på avdelningen hela dagen och över natten för observation, men som de säger kan man inte göra något eller förhindra om det skulle bli ett missfall så jag fick bara ligga där. 

På tisdagsmorgonen kändes det lite bättre och jag blev utskriven, men fel hade jag.. Det fortsatte att blöda rött blod hela tisdagen, så fort jag rörde mig eller reste mig upp kände jag att det rann. På onsdagen var det samma sak och vi åkte in till gynakuten igen. Där var det så lång väntetid så det var inte ens lönt, vi hade inbokat en tid för KUB-testet på eftermiddagen så det var bättre att vi väntade på den. 

Vi satt på sjukhuscafét och väntade, hela tiden gick jag in på toaletten och torkade blod, bytte binda.. Jag mådde så dåligt och kände mig så långt under ytan, att jag strax innan det var vår tur sa till min sambo att det kanske är lika bra om den är död, jag orkar ändå inte mer.. Usch förbjudna tanke men jag är så psykiskt nedbruten. 

KUB-ultraljudet gick jättebra och allt såg helt exemplariskt ut med bebisen, helt rätt storlek, bra mängd fostervatten och den rörde sig mycket. Nackspalten var ca 1,4 mm och vi fick den fantastiska siffran 1:20000. Den var så himla fin där den skuttade runt men tyvärr var det svårt att vara glad där jag låg med min nerblodade binda.

Vi fick en remiss från ultraljudsavdelningen och så var det raka vägen in på gynakuten igen. Tror att vi var på sjukhuset i totalt 7 timmar. VUL:et konstaterade samma som innan, moderkakan ligger i framvägg och lågt ner. Inte mycket att göra men jag fick tranexamsyra i tabletter att äta som kanske kan hjälpa att stoppa blödningen, och en återbesökstid om en vecka.

Jag tyckte att tabletterna hjälpte igår kväll och vågade t o m sova utan binda (så himla skönt!) men imorse rann det blod som bara den igen. Hoppas att det avtar snart, jag har redan tagit två omgångar av tabletterna. Får panik av att se blodet. 

Känner mig så himla rädd och ledsen. Detta skulle varit sista veckan på jobbet och jag skulle slutföra en massa saker, men det gick ju åt helvete kan man säga. Sen ska man försöka ha en trevlig semester med, men det är ju lite svårt.. Jag är orolig för att blödningarna ska reta livmodern så att tappen öppnar sig och fostret stöts ut, eller att det ska förtunna hinnorna så att vattnet går. Rädd för sena missfall och alldeles för tidiga förlossningar. 

Min sambo tycker att nu är allting bra och vi vet en anledning till varför det blöder, då behöver jag inte tänka på det mer (!) Han tycker också att jag ska sluta läsa på nätet och vill inte veta någonting om riskerna som är förknippade med detta, så vi står ganska långt ifrån varandra nu. 

En helt annan sak, wordpressappen verkar ha hängt upp sig? Jag får bara upp gamla inlägg från ca två dagar sedan.

Jaja…just det, vecka 12+6 idag så imorgon börjar vecka 14. 

Hoppas att ni som läser mår bra och får njuta av solen! ☀️

Känslokaos

Jahapp, idag har jag gjort VUL/UL igen…börjar bli en vana detta. Bebisen levde och sprallade t o m litegrann, åh vad underbart det var att se! Älskar den lille plutten och känns som att jag går under varje gång jag tror att något har gått fel. 

Min snälla barnmorska tyckte synd om mig när jag satt och grät hos henne idag pga mina magsmärtor och blödningar/bruna flytningar (var där för att lämna urin- och blodprov) och sprang iväg och haffade gynekologen som var på väg hem.

Tänk vad tacksam man blir och hur mycket det hjälper med ett sådant bemötande istället för att bara bli avfärdad med att man ska sluta oroa sig, det är normalt osv.. 

I alla fall var äggstockarna fortfarande ganska förstorade och det kunde göra ondare när allting växer pga det. Anledningen till blödningen verkar nu vara att moderkakan ligger lågt, förhoppningsvis flyttar den sig uppåt med tiden. Den ”förlorade tvillingen” kunde hon inte se någonting av så det verkar ha absorberats/blödit ut. Livmoderhalsen var lång vilket känns skönt eftersom jag gjort två koniseringar tidigare. 

Nu ska vi göra KUB om lite mer än en vecka, sen har jag fått ultraljudsförbud fram till RUL, men jag fick vid oro jättegärna komma dit för att lyssna på hjärtljuden ❤️ Vecka 11+3 idag. 

Vecka 11 (10+3)

Vågar knappt skriva ut veckorna, men jag måste ju våga, tvåsiffrigt nu! Känns som att tiden går både långsamt och snabbt samtidigt. 

Nu är det exakt en vecka sedan vi såg plutten senast. Oron är stundtals ganska stark, men i vissa små korta minutrar känner jag mig lycklig och fantiserar om en liten liten hand med små små fingrar…att köpa barnvagn…vilken ögonfärg det kan tänkas bli…

Jag har en tvångstanke att det ska hända något hemskt om jag INTE oroar mig, tänk om jag är glad och skrattar åt någonting och i samma stund dör den lille 😦 Dumma och konstiga tankar. 

Jag har fortfarande brunaktiga flytningar och går med trosskydd varje dag, men jag tror att de har avtagit eller bleknat lite de senaste dagarna. Jag har gjort en deal med mig själv att jag ska försöka vara lugn så länge det är brunt, men kommer det rött blod igen kommer jag åka in direkt. 

Har varit på första träffen med en helt underbar och erfaren barnmorska som verkligen kändes som tryggheten själv. Hon sa att vid blödningar eller andra problem går det bra att göra UL hos deras gynekolog, så det känns verkligen skönt. 

Om ca 2 1/2 vecka är det dags för KUB ultraljud…är så orolig över detta men jag hoppas av hela mitt hjärta att bebisen fortfarande kommer leva och att resultatet blir bra ❤️ 

UL

Jag har inte ens orkat skriva något senaste veckan, har haft bruna flytningar typ alla dagar och lite rött blod då och då, bland annat imorse…och ONT framtill långt ner på något vis, antar att det är livmodern.

Men ikväll var vi på privat ultraljud (på magen, som på en riktig gravid 😊) och lilla bebben levde och hade växt till sig! Måste ju kalla det för bebis nu även om det är mini mini, man såg huvudet tydligt, navelsträngen och påbörjade små armar och ben. 

2,53 cm är den nu, blev beräknad till 9+2 och det ska vara 9+3 idag så det stämde bra. Wiihoo, lycka!! ❤️ Får se nu hur länge lyckan varar innan hemska oron kommer tillbaks, men man får försöka att njuta litegrann i stunderna det går bra. 

Trött och uppgiven

Ja, ganska uppgiven känner jag mig…som en hängig hösäck utan hopp. Efter alla dessa turer hit och dit är jag känslomässigt utmattad och orkar knappt inte känna efter vad jag känner egentligen. 

I ungefär fyra dagar efter förra VUL:et var jag glad. I helgen var vi på bröllop som jag fasat länge för eftersom jag inte visste hur jag skulle må eller vad som skulle ha hänt tills dess.

Men glada i hågen gick vi nu dit och hela dagen gick ganska bra, framåt kvällen började det bli lite jobbigt med alla onyktra människor och strumpbyxor som skar in i magen men det kändes ändå ok. Vid 12-tiden på natten (precis övergången mellan barnlösas dag och mors dag) gick jag och kissade, blod på pappret… 

Jag fick panik och tunnelseende och vi åkte hem direkt, med mig som stirrig chaufför på svarta små landsvägar. Hemma kom det lite mer blod, morgonen efter kom det ännu mer blod. 

Jag vet att läkaren sa att jag kunde blöda mera utan att det var något konstigt men det kändes som att någon ryckte undan mattan under mig och jag bara föll. Grät förtvivlat i några timmar då men nu är jag mer som förlamad. Orkar inte oroa mig mer, orkar inte att inte veta, orkar inte blöda.. 

Jag har inte ringt någon eller gjort någonting åt detta, blödningen upphörde sakta efter någon dag och jag har inte speciellt ont. Har inte mage att ljuga eller åka till gynakuten, jag antar att de inte skulle tycka att det är särskilt akut. 

Jag är bara så trött. Kommer förmodligen att boka in ett privat ultraljud om någon vecka trots nästan 1000 kr kostnad, jag måste veta innan KUB ifall plutten fortfarande lever, annars kan jag inte fungera. Om jag fortfarande är gravid är det 8+4 idag. 

VUL

Ett litet mirakel hände idag! (För oss då, jag vet att det inte påverkar resten av världen 😊) 

Vi satt sorgsna i väntrummet och jag hade verkligen gråten i halsen när vi fick komma in. Berättade om blödningen och knappt inga symptom osv…och att vi var inställda på att det inte hade gått bra. 

Fick då sätta mig i gynstolen direkt och jag såg snabbt att där fanns ett litet embryo på skärmen. Jag ville inte titta på det för jag visste ju att den var död så jag tittade på klockan på väggen istället. Klockan var nästan halv tre och läkaren sa ”nämen det här ser ju bra ut”. Jag har aldrig blivit så chockad tror jag…

Hon undrade om vi inte blev glada men jag var så förstörd så jag kunde knappt prata…hörde att min sambo började snörvla bredvid, älsklingen ❤️

Det som verkar ha hänt är att blastocysten vi satte in själv har delat sig, där fanns nämligen en hinnsäck till men den var tom, eller med blod i som hon sa. Helt svart var den. Så det är därifrån jag har blött.. 

Vi kunde alltså ha fått enäggstvillingar men den tanken är svår att ta in. Bara tanken på att något lever i min mage är svår att ta in.. Förmodligen har den ena slutat utvecklas väldigt tidigt eftersom man inte såg någonting alls. 

Jag kommer förmodligen att blöda mera, ev i upp till två månader till vilket känns så jobbigt och oroligt. Hoppas så att det inte kommer påverka den som faktiskt lever. Det bästa hade väl varit om den tomma hinnsäcken krymper ihop och att kroppen absorberar den men jag vet inte..

Åter igen, om någon har varit med om detta så dela gärna med er! 

Jag frågade också varför jag har så extremt ont ibland och det var en kombination av att livmodern växer, äggstockarna fortfarande är lite förstorade och att livmodern kanske krampar mer eftersom där faktiskt finns blod som kroppen vill få ut 😦 Usch usch. Nu måste jag verkligen hitta en mvc så att man har någon att prata med eftersom vi är avskrivna från kliniken nu efter VUL:et. 

Enligt IVF-beräkningen ska det vara vecka 7+4 idag men enligt måtten på embryot är det 7+2. Den var 11,4 mm. Läkaren sa att det beror på lite hur de ligger, utsträckta eller lite mer böjda så då kan det diffa lite. Det var helt normalt enligt henne, hoppas hoppas.

Ja, men det var väl allt som hänt idag 😊 Är helt skakig fortfarande. Måste be om förlåtelse till vårt förhoppningsvis framtida barn att jag trodde så litet på det och att jag t o m försökte krysta ut det på toaletten (hrmm). 

❤️❤️❤️

Missed abortion?

Tack fina ni som kommenterat på mitt förra inlägg, det värmer verkligen och jag vet att det är så många som har varit med om samma sak och ännu värre…

Tänkte uppdatera fast jag egentligen inte vet helt säkert ännu hur det har gått (fast innerst inne vet jag). Jag tror att det är ett ma, embryot lever inte längre men kroppen stöter inte ut det. Efter blödningen i onsdags, som var klarrött blod och inga klumpar, har det bara kommit lite bruna/beige flytningar.

Jag har gått med stor binda varje dag och väntat på att det ska sätta igång men inget verkar hända. Nu kanske ni tycker att jag är onödigt negativ, man kan blöda även i en normal graviditet, men på något sätt är jag helt säker.

Dagarna innan och under blödningen hade jag extremt mycket migrän vilket jag alltid brukar ha innan mens, jag tror att det är när östrogenet sjunker. Jag läste att det är samma sak som händer vid ett ma, östrogennivån sänks men inte progesteronet och därför förstår inte kroppen att dra ihop livmodern och stöta ut graviditeten. 

Sedan har jag absolut inga gravidsymtom längre heller, jag känner mig helt normal och mår nästan ”bra”. Så på så sätt är jag helt säker på vad som hänt. Jag har också då och då en annorlunda smärta i underlivet, det skär till och känns ibland som onda värkar eller sammandragningar. 

Men, tyvärr har man ju alltid det där lilla dumma mikroskopiska hoppet kvar i bakhuvudet! Kanske det är si, kanske det är så? Jag vill bara få det konstaterat nu och helst få tabletter för hjälp att få ut det. Jag har tyvärr gjort en medicinsk abort med cytotec för några år sedan, och det fungerade som det skulle även om det är en fruktansvärd upplevelse. 

Jag ringde till kliniken i onsdags när jag blödde och de sa att så länge jag inte blött som en normal mens ska vi ha kvar tiden för VUL. Så på tisdag ska vi dit som planerat, inte försiktigt glada och pirriga för att förhoppningsvis se hjärtslag, utan med en stor klump i halsen för att konstatera ett missfall. 

Varför måste livet vara så orättvist 😦 Det som gör det ännu jobbigare är att vi ska på ett stort bröllop i helgen, jag är så orolig över hur det ska gå.. Kommer jag att gå där med blödning och smärtor efter ett missfall, eller ska jag sitta och låtsas vara glad med vetskapen om mitt döda embryo i livmodern? En så vidrig känsla det är… 

Om någon har varit med om ma får ni hemskt gärna berätta hur det gick och hur lång tid det tog, om ni fick ”hjälp” för att få ut det osv. Tack och kramar till er som läser! 

Blöder..

Tyvärr verkar min magkänsla från de senaste dagarna stämma. Fick huvudvärk/migrän igår igen, och tidigare idag på jobbet hade jag fått en ganska stor fläck i trosorna, typ rosa ljusröd.. Blev chockad fast jag på ett sätt bara väntat på det.

Ringde till min sambo direkt och vi bara släppte allt och körde hem…har turats om att gråta och trösta varandra. Det som nästan gör mest ont i hjärtat för mig är att se hur ledsen han är och tänka på alla krossade drömmar och det hopp vi ändå hade. 

Jag har nu hemma blött så att det blivit flera fläckar i bindan, ganska mycket blod när jag torkat mig och vid ett tillfälle rann det ner i toaletten. Det har slutat lite nu men jag känner hur det molar i nedre magtrakten och tror att det snart kommer igång igen. 

Jag visste att det var för bra för att vara sant 😦